Sockermamma

Vi har haft en lugn och härlig midsommarhelg. I fredags var vi hos min mamma tillsammans med bror + familj och mormor och morfar. Det var god lunch, jordgubbar, 5-kamp och grillat. Kom hem strax innan nio, det kändes lagom. (Förra midsommaraftonen var lite väl häftig för en småbarnsmorsa med nattdopp och 3 timmars sömn till dagen efter.)

 

På lördagen åkte vi också till mamma, för då var syster med barn där. Även bror med familj. Min bror bor i Stockholm så vi ses inte alltför ofta, så vi passar på att träffa honom så mycket som möjligt när han är i krokarna. Speciellt då han har en liten dotter på 7 månader som hinner växa så himla mycket mellan gångerna vi ses.

 

Vi fick dock åka hem tidigare än planerat då Petter hade ont i ett öra, i halslymfkörtlarna och i huvudet, och dessutom kände han sig febrig. Fast under den kvarten som bilresan hem tog, så blev han pigg och ingen feber hade han.. Men han har klagat på ont i örat idag också. Får se var det slutar..

 

Idag tog jag eftermiddagen off, stack ifrån familjen och åkte till pappa. Min bror var där, så jag fick riktig kvalitetstid  med brorsdottern innan de skulle resa hemåt. Blev bjuden på lasagne och senare grillat, så jag tror att jag inte behöver äta på 4-5 dagar nu.. Har inte behövt laga mat på hela helgen men har ändå varit mätt hela tiden. Så skulle det vara jämt!

 

 

 

 

Hmm.. Satt just och planerade dagsutflykter inför sommaren på någon eventuell ledig dag. Vi bor nära Gränna och Visingsö, vilka är toppen dagsutflyktsmål. 

 

Men polkagrisarna då?? Det går ju inte för sig nu?!?

 

/Sockerberoende godisgris som älskar polkagrisar men inte vill skada min son i onödan..

.

.

Annars så går diabetesen mig på nerverna! Blodsockret svänger och har sig, framförallt på förmiddagarna då han alltid är hög efter frukost, och sen dimper som en sten till lunch.

.

.

Som härom dagen.. När jag hämtade på förskolan tog jag som vanligt en titt i diabetesdagboken och såg något hemskt. Efter frukost hade bs legat på 30! Vafan, som lillasyster brukar säga (kan inte förstå var hon hört det??) Är det stopp i pumpen eller vad liksom?? Nä det var det ju inte, utan Petters ansvarige fröken meddelade att de glömt bolusen till frukost!!??! Gaaah! *Frustrerad mamma måste hålla minen...*

.

.

I alla fulla fall så hade de ätit en glass (de firade födelsedagsbarn) istället för frukt vid 30-värdet, och till det fick han 0,3E (som är perfekt till en liten glass för honom). De avvaktade att kompensera för den missade bolusen, och det var väl tur det, för 1,5 h senare låg bs på 3,1. Och på Petter märks ingenting, inte det höga värdet, inte sänkningen och inte det låga värdet.

.

.

På tal om frustrerad mamma som måste hålla minen var det en annan grej dagen efter.. Såg i dagboken att han varit hög ganska mycket den dagen. Jag frågade personalen om de kollat så det inte var stopp i slangen. "Det har vi inte hunnit".. Nähä. När jag kom hem kopplade jag bort knappen och kollade om det kom något insulin (vilket det inte gjorde, tvärstopp i slangen) och det hela tog på sin höjd 1,5 minut. Kan de inte vara snälla att lägga den tiden på min sjuke son, upptäcka att han inte får insulin och ge honom spruta istället??

.

.

2 veckor kvar till barnen får sommarlov, och när Petter kommer tillbaka till hösten så ska han få 20% resurs på sig, och då kommer de inte komma undan med sånt här!

.

.

Måste berätta en sak som Petter sa till mig i veckan. Vi pratade om döden (intressant just nu..) och jag berättade att alla dör ju någon gång. "jag kommer att dö för jag har ju diabetes" sa Petter på sin lilla konstaterande vis. =( Jag frågade vem som sagt det, och det var ett av barnen på förskolan. "Theo vet inte så mycket om diabetes, det är därför han sa så" sa jag till honom.

.

Idag sa han även att han måste äta myyycket, för han har diabetes. Jag frågade om fröknarna brukar säga det, men det var visst han själv och två kompisar som bestämt det. Men jag vet att fröknarna blir oroliga när han inte äter och i torsdags hade de "tvingat" honom att äta soppa som han inte gillar bara för han måste få i sig mat.

.

Jag ser hellre att de ger honom ett extra knäckebröd då, (eller pannkaka som de fått till) vill absolut inte att han ska känna något tvång kring maten. Det kan bli sååå fel. Jag blir inte orolig om Petter äter dåligt en dag, det är ingen panik! Han äter alltid grönsaker, och kolhydrater får han massor till frukost, kvällsmat och mellanmål, så om han inte vill ha dem till lunchen/middagen någon gång då och då, så måste han få slippa!

.

.

Jaja, slutbabblat. Får avsluta lite positivt och nämna att bs efter kvällsmat låg på 6,5. GOD natt! Nu ska jag fiffla lite på basalen på förmiddagen, så han inte sjunker så förbaskat. :)

Han vaknade på 5,9,

efter frukost var det 10,0 (har höjt basalen ytterligare tills imogon, han är väldigt insulinkrävande på morgonen),

och resten av dagen så ut som följer:

.

Och hoppas det ser ännu bättre ut imorgon!

.

.

I tisdags skrev jag ju om incidenten med den felaktigt ditsatta nålen. Sen dess har jag haft svårt att få till lille Petters socker. De flesta värdena har varit över 10 tror jag. Vi tar bs 7-8 ggr/dygn, och jag tror att 4 av dessa varit inom målvärdena på hela veckan. Han har varit låg 3 gånger, och alltid innan lunch.

.

Han blev förmodligen lite resistent då i måndags, men jag tycker det borde gått över nu? Kan hans insulinbehov ökat helt plötsigt kanske? Kanske ska låta honom gå på 120% hela dagen imorgon och se hur det går..

.

.

Idag var barnen bjudna på kalas på eftermiddagen. Det bjöds på lite fika, och sen fruktsallad med glass, maräng, hallonsås och strössel. Och sen fiskdamm på det. Hej sockerchock! Öste på med insulin, men det är svårt att uppskatta sånt där tycker jag.

.

När jag kollade blodsockret efter kalaset (och efter vi ätit middag) så låg det på hejochhåtrettiotre. Usch, skäms över att skriva att det var så högt. Men jag vet inte, jag tycker att insulinet jag skickade in borde ha "räckt" längre. Jag hade precis fyllt på nytt insulin i pumpen, så slangen och allt funkade som det skulle. Knappen? Vet inte.. Ska byta knapp på honom nu när han har somnat, får se om den ser misstänkt ut. Annars har jag bara uppskattat såååå fel. :-/

.

.

Nu är det dags att kolla blodsockret efter kvällsmaten. Det blev en extra sen kväll idag, då jag och barnen gick en lång promenad med mamma och inte var hemma förrän kl. 21. Petter cyklade, så det kändes bra att hans kropp fick hjälpa insulinet lite.

.

.

Så nu ska jag alltså gå och få lite spänning i vardagen, som de flesta diabetesfamiljer har varje dag. "Vad ligger sockret på??"

.

.

Var i skolan i förmiddags, kursen för tillfället är inköp, och snubben som håller föreläsningarna är inte alls inspirerande. Jag tycker att inköp är jättekul att jobba med och vill lära mig massor, men det är inte lätt när jag nästan sitter och somnar på lektionerna.

.

.

Kom hem på tidiga eftermiddagen och har ordnat med mellanmål, middag (falukorv i ugn och potatismos, tröök!), handlat och hämtat ut grejer på apoteket och sen fått i ungarna kvällsmat. Nu sover de, så jag har "egen tid". Borde diska och greja, men tar emot, det måste jag säga. Vet inte vad det är, men jag är helt orkeslös nu för tiden. Skulle nog behöva en dag i en soffa, ensam med en godisskål på magen och en god bok. Det lär dröja innan den dagen kommer.

.

.

Vad gäller Petterplutt och hans blodsocker så får vi ingen ro.. Igår var det helt kaos, men det fanns en anledning och det är skönt det i alla fall! Grejen var den att jag var på möte med våran vägsamfällighet i söndags, och då det var dags för nålbyte på lillemagen bad jag pappan att fixa det innan Petter skulle sova. Det är första gången sen pumpstarten för 3 månader sen som pappan behövde göra det. Vi har Cleo infusionset, supersmidigt! Ja, och det var ny "knapp" ditsatt när jag kom hem, bra!

.

På morgonen igår då så låg P på 6,6 i bs. Lite högt, och jag vet att om allt är som det ska så ligger han på 4-5. Så innan jag lämnade på dagis tänkte jag kolla sockret, så de slapp att hantera ett eventuellt högt socker senare. 28,0. Ooops! Gav honom insulin med sprutan och sa att detta håller honom nere till lunch, så vi märker efter lunchen om det är nåt krångel med pumpen. Kollade dock så att det kom insulin ur slangen och det gjorde det. När jag sen hämtade vid 15-tiden så sa de att han varit låg till lunch, och legat på 25 efteråt. Så han fick spruta till mellanmålet.

.

När vi kom hem var jag ju tvungen att kolla allt, och döm om min förvåning när jag såg att "plastnålen" som ska sitta i magen hade knixat sig och hade inte ens gått innanför skinnet. För första gången evva! Så Petter hade inte fått något insulin genom pumpen på typ 18 timmar.. Typiskt att det ska hända när jag "vågar" släppa över ansvaret.

.

Senare berättade Petter att det inte hade låtit "tjouung" när pappa satte knappen. Det ljudet betyder att nålen går in och en fjäder av något slag går tillbaka. Så, jag får nog låta fadern öva sig lite!

.

.

Idag har alla värden varit över 10 och efter middagen låg det på 21, men jag har ingen förklaring till det. Infektion? Osynlig bubbla? Blir galen..

.

.

Nu ska jag gå och titta på mina fina sovande barn innan jag ska gå ut och ta in pållarna.

Jag tycker det känns sorgligt att titta på Petter i all hans oskyldighet och veta att hans lilla kropp får kämpa och kämpa så mot det där höga blodsockret hela tiden.. :(

Förut i mitt liv har jag väl känt av den lite, men inte nämnvärt. Det har varit ångest över små petitesser, och aldrig varit långvarigt.

.

I höstas lärde jag känna min ångest lite bättre. Efter en tids arbetslöshet vågade jag äntligen bestämma mig för jag ville satsa på i framtiden. Och jag märkte att det skulle funka ekonomiskt också. Min framtid skulle bestå i att jobba med något som står mig vääääldigt varmt om hjärtat, nämligen etologi och djurskydd, som en universitetsutbildning på SLU i Skara heter. Det enda som stod i vägen var ett par gymnasiekurser i kemi, fysik, matte och biologi. Och det fixar jag lätt. Tänkte jag..

.

Biologin var rolig och intressant och inte värst svår.. Matten klarade jag av, det var lite roligt och samtidigt utmanande. Men kemi och fysik. Hu! Jag trodde verkligen att jag skulle klara de ämnena med, men det tog stopp. Tvärstopp! Det tog nog inte en månad innan jag började gråta av hopplöshet när jag öppnade fysikboken. Jag orkade inget, och den där ångestkänslan, trycket över bröstkorgen satt där mest hela tiden. Fick även en del problem med yrsel.

.

Jag hamnade i någon sorts nedåtgående spiral, och det tror jag är ganska vanligt när man väl börjar tänka i de banorna som kommer när ångesten trycker på.. Jag kände mig som ett vrak, och funderade på att hoppa av. Men då kom ångesten över hur jobbigt det skulle bli med a-kassa och sånt. Alla jävla papper som skulle in osv. Depressionen stod och knackade på dörren kändes det som, och det var nära att jag öppnade.

.

Den dagen då min pappas barndomsvän ringde och frågade vad jag gör nu för tiden och undrade om jag hade möjlighet att jobba som lokalvårdare bestämde jag mig för att hoppa av de studierna. Räddaren i nöden där kan man säga.

.

Men då hade ångesten redan gjort sig hemmastadd hos mig, och den trivs fortfarande ganska bra. Jag har lätt att hitta något att få ångest för. Och även om det är petitesser så sitter ångesten kvar längre och trycket i bröstkorgen känns tydligare.

.

Nu tycker jag att jag har hyfsat koll på livet i allmänhet och det borde kännas bra. Men flera saker trycker på.

.

-  Skolan. Mina nya studier, som känns mycket bättre än fysik och kemi, men det är hela tiden tidspress och tentor och grupparbeten och sånt.

.

-  Tiden. Jag vill ha koll på tiden, jag vill inte vara sen någonstans eller känna att tiden inte räcker till. Men så är det nu. Jag är sen till att hämta barnen på eftermiddagarna, och vet inte från vecka till vecka hur deras tider på förskolan är.

.

-  Diabetes. Ja, det är klart att det är ett stressmoment, och det går ju inte att komma ifrån.

.

-  Huset. Jag hinner/orkar (verkligen orkar inte!) inte ta hand om huset. Det ska städas, oljas, målas, städas igen, gräs ska klippas och det är det ena med det andra som hela tiden behöver göras. Blääää! Dessutom bor vi 4,5 personer på 3 rum och kök pga att vissa i hushållet inte prioriterar att få färdigt våran övervåning som skulle generera i 3 rum till...

.

-  Maten. Jag har aldrig gillat att laga mat, och slipper helst. Nu ska det lagas riktiga måltider två gånger om dagen. Jag vet att det går att göra storkok och allt sånt, men just nu orkar/kan jag inte planera.

.

-  Jobb. Jag ska jobba på två ställen i sommar. Så ska det kombineras med tider och allt.

.

-  Barnen. Vad ger en mer ångest än att man känner sig som världens sämsta mamma? Fast jag vet att jag inte är det, men jag är ändå inte den mamman som jag vill vara.

.

Nä, det är verkligen en nedåtgående spiral. Jag vill ju ha kontroll, men när det blir för mycket kan jag inte planera i förväg och allt känns okontrollerat..

.

Jag väntar nu på att det ska bli sommarlov så att jag kan släppa skolan några veckor. Två veckor kommer vara helt lediga och det ska bli skööööönt!

.

.

Det här inlägget handlar inte så värst mycket om diabetes, men jag ville ändå skriva det och känner att det skulle vara intressant att höra andras erfarenheter av ångest.

-

-

Lämnade Petter strax innan 8 på förskolan och sa hur mycket insulin de skulle ge till frukost. Vi har haft problem med höga värden efter frukost och sen har han sjunkit för lågt till lunch. Men jag ökade på basalen under morgontimmarna för att försöka pressa ner det just till efter frukost, så ingen korrigeringsdos skulle behövas.

-

-

Sen sade jag att om han ändå är hög vid 10, så ge honom hälften av vad ni tänkt som korrigeringsdos, så kanske han inte blir låg till lunch. (hoppas du som läser hänger med...)

-

-

Jag åkte till skolan, hade föreläsning hela dagen och skulle inte komma hem förrän halv fem. 10.20 ringer telefonen. Det var en av Petters "fröknar" som ringer och meddelar att Petter låg på 23,3 mmol, men när de skulle ge korrigeringsdosen tänkte de lite (väldigt) konstigt och gav för mycket insulin. Tanken var att de skulle sänka bs med 15 mmol. Och det var ungefär så långt de tänkte, fast hälften av det skulle de ju ge idag, alltså 7,5. Petter får alltså 7,5 E insulin.

-

-

Men alla som vet hur man räknar vet ju att det är tokigt tänkt. 7,5 E sänker Petter )enligt hans kvoter) 75 mmol. Om de hade tänkt hela vägen (som de brukar, de är jätteduktiga annars) hade de kommit fram till att 1,5 E sänker Petter 15 mmol, sen hälften av det. Alltså skulle han ha fått 0,7-0,8 E..

-

-

Jag sade åt dem att ge honom att äta. Mjölk, macka, gärna saft. Sen kolla honom extra och vara jätteuppmärksamma på honom.

-

-

En kvart senare ringer jag upp dem och säger att de får ge 2-3 tabletter dextrosol också.

-

-

Några minuter senare tänker jag till.. "75 mmol.. Han skulle behöva ca 30 dextrosol för att väga upp det.." PANIK! Jag börjar darra och tänker "shit han är på väg ner i koma!"

-

-

Skickar ut frågan om vad jag ska göra på en underbar facebooksida för diabetiker och får snabbt svar. Jag får gå från dagens föreläsning med gråten i halsen, och intentionen är att ringa 1177. Gör det, men får svaret att 1177 finns inte i Jönköping riktigt än och vid brådskande fall ska jag ringa 112.

-

-

Storgråtandes går jag till bilen med en larmoperatör i andra änden av telefonen som får kämpa för att höra vad jag försöker hulka fram. Jag är imponerad hur bra han skötte sitt jobb. Han tog numret till förskolan och skickade dit en ambulans, och jag gasade dit. En halvtimmes resa med hjärtklappning, gråt och ångest.

-

-

När jag kommer till förskolan är jag helt rödgråten och möter barnen, fröknarna och ambulanspersonalen. Alla är lugna och Petter leker för full med sina vänner på golvet. Han blir helt konfunderat över att mamma är ledsen och han själv blir superledsen. Får berätta för mitt lilla hjärta att jag var så orolig för honom, men nu är jag bara glad att han mår bra.

-

-

Blodsockret är kollat ett par gånger och när jag kommer hade det sjunkit till 14. 20 minuter tidigare hade det varit 16. Blir lugn och inser att det inte sjunker drastiskt. Vi klargör lite grejer med ambulanspersonalen. Jag har koll på läget och har glukagonsprutan hemma, så de bestämmer sig för att åka.

-

-

På förskolan är det precis lunchdags och jag sitter med Petter när han äter. "Ät lite till, lite till, ta lite till!" Efter lunch tänkte jag att vi skulle åka hem och lägga oss i soffan med en film och vila, men precis innan vi ska åka ifrån förskolan ringer telefonen där. Det är larmoperatören (tror jag) som meddelar att ambulansen är på väg tillbaka, för Petters läkare tyckte att vi skulle komma in för kontroll och eventuellt dropp.

-

-

Ja, och det är klart man lyder doctors order i den situationen.. Innan vi åker kollar jag bs, som nu ligger på 12 nånting. Puh.. I ambulansen får han ett par dextrosol och ett emlaplåster på handen för att förbereda för nål. Jag säger bestämt att jag inte vill att de sätter den om det inte är jätteviktigt. Just såna kanyler är Petters värsta fiender och jag hade inte alls den psykiska styrkan att behöva hålla fast ett skräckslaget barn i det läget. Och den vänlige ambulanssjukvårdaren tycker också att det känns onödigt än så länge, eftersom Petter är långt ifrån låg.

-

-

Framme på sjukhuset får Petter en Piggelin och leker i väntrummet. Efter 10 minuter kommer hans läkare och konstaterar att det var ju tillfredsställande att se honom i det skicket som han är i. Det är nu tre timmar sen han fick le bolus monstrus, vilket betyder att den har slutat verka, eller i alla fall avstannat. Vi pratar om orsaken till de konstiga värdena på förmiddagen, och bestämmer att vi ska försöka få i honom mer fett som kan binda sockret lite mer. Sen går hon.

-

-

Nu är jag nyfiken på hur bs ligger, och ett stick senare får jag resultatet. 23 nånting. Ok, ätandet har hjälpt, faran är över, nu måste pumpen på igen. Så vi fixar det och ser till att få tillåtelse att gå. Billösa 3 mil hemifrån är jag glad att min mamma jobbar på sjukhuset och turligt nog blev det precis lagom att vi kunde gå till henne och få skjuts hem.

-

-

Känner mig tacksam över att det inte blev något drama. Har mina misstankar att det hela räddades av att infusionssetet började bli lite "schletet" och gjorde att de 7,5 enheterna inte fick full verkan. Sen hade jag god hjälp av alla erfarna diabetiker på facebook som visade stöd och omtanke hela dagen.

-

-

Slutet gott, allting gott. Nästan. Diabetesen blir han ju inte av med.