Sockermamma

-

-

Lämnade Petter strax innan 8 på förskolan och sa hur mycket insulin de skulle ge till frukost. Vi har haft problem med höga värden efter frukost och sen har han sjunkit för lågt till lunch. Men jag ökade på basalen under morgontimmarna för att försöka pressa ner det just till efter frukost, så ingen korrigeringsdos skulle behövas.

-

-

Sen sade jag att om han ändå är hög vid 10, så ge honom hälften av vad ni tänkt som korrigeringsdos, så kanske han inte blir låg till lunch. (hoppas du som läser hänger med...)

-

-

Jag åkte till skolan, hade föreläsning hela dagen och skulle inte komma hem förrän halv fem. 10.20 ringer telefonen. Det var en av Petters "fröknar" som ringer och meddelar att Petter låg på 23,3 mmol, men när de skulle ge korrigeringsdosen tänkte de lite (väldigt) konstigt och gav för mycket insulin. Tanken var att de skulle sänka bs med 15 mmol. Och det var ungefär så långt de tänkte, fast hälften av det skulle de ju ge idag, alltså 7,5. Petter får alltså 7,5 E insulin.

-

-

Men alla som vet hur man räknar vet ju att det är tokigt tänkt. 7,5 E sänker Petter )enligt hans kvoter) 75 mmol. Om de hade tänkt hela vägen (som de brukar, de är jätteduktiga annars) hade de kommit fram till att 1,5 E sänker Petter 15 mmol, sen hälften av det. Alltså skulle han ha fått 0,7-0,8 E..

-

-

Jag sade åt dem att ge honom att äta. Mjölk, macka, gärna saft. Sen kolla honom extra och vara jätteuppmärksamma på honom.

-

-

En kvart senare ringer jag upp dem och säger att de får ge 2-3 tabletter dextrosol också.

-

-

Några minuter senare tänker jag till.. "75 mmol.. Han skulle behöva ca 30 dextrosol för att väga upp det.." PANIK! Jag börjar darra och tänker "shit han är på väg ner i koma!"

-

-

Skickar ut frågan om vad jag ska göra på en underbar facebooksida för diabetiker och får snabbt svar. Jag får gå från dagens föreläsning med gråten i halsen, och intentionen är att ringa 1177. Gör det, men får svaret att 1177 finns inte i Jönköping riktigt än och vid brådskande fall ska jag ringa 112.

-

-

Storgråtandes går jag till bilen med en larmoperatör i andra änden av telefonen som får kämpa för att höra vad jag försöker hulka fram. Jag är imponerad hur bra han skötte sitt jobb. Han tog numret till förskolan och skickade dit en ambulans, och jag gasade dit. En halvtimmes resa med hjärtklappning, gråt och ångest.

-

-

När jag kommer till förskolan är jag helt rödgråten och möter barnen, fröknarna och ambulanspersonalen. Alla är lugna och Petter leker för full med sina vänner på golvet. Han blir helt konfunderat över att mamma är ledsen och han själv blir superledsen. Får berätta för mitt lilla hjärta att jag var så orolig för honom, men nu är jag bara glad att han mår bra.

-

-

Blodsockret är kollat ett par gånger och när jag kommer hade det sjunkit till 14. 20 minuter tidigare hade det varit 16. Blir lugn och inser att det inte sjunker drastiskt. Vi klargör lite grejer med ambulanspersonalen. Jag har koll på läget och har glukagonsprutan hemma, så de bestämmer sig för att åka.

-

-

På förskolan är det precis lunchdags och jag sitter med Petter när han äter. "Ät lite till, lite till, ta lite till!" Efter lunch tänkte jag att vi skulle åka hem och lägga oss i soffan med en film och vila, men precis innan vi ska åka ifrån förskolan ringer telefonen där. Det är larmoperatören (tror jag) som meddelar att ambulansen är på väg tillbaka, för Petters läkare tyckte att vi skulle komma in för kontroll och eventuellt dropp.

-

-

Ja, och det är klart man lyder doctors order i den situationen.. Innan vi åker kollar jag bs, som nu ligger på 12 nånting. Puh.. I ambulansen får han ett par dextrosol och ett emlaplåster på handen för att förbereda för nål. Jag säger bestämt att jag inte vill att de sätter den om det inte är jätteviktigt. Just såna kanyler är Petters värsta fiender och jag hade inte alls den psykiska styrkan att behöva hålla fast ett skräckslaget barn i det läget. Och den vänlige ambulanssjukvårdaren tycker också att det känns onödigt än så länge, eftersom Petter är långt ifrån låg.

-

-

Framme på sjukhuset får Petter en Piggelin och leker i väntrummet. Efter 10 minuter kommer hans läkare och konstaterar att det var ju tillfredsställande att se honom i det skicket som han är i. Det är nu tre timmar sen han fick le bolus monstrus, vilket betyder att den har slutat verka, eller i alla fall avstannat. Vi pratar om orsaken till de konstiga värdena på förmiddagen, och bestämmer att vi ska försöka få i honom mer fett som kan binda sockret lite mer. Sen går hon.

-

-

Nu är jag nyfiken på hur bs ligger, och ett stick senare får jag resultatet. 23 nånting. Ok, ätandet har hjälpt, faran är över, nu måste pumpen på igen. Så vi fixar det och ser till att få tillåtelse att gå. Billösa 3 mil hemifrån är jag glad att min mamma jobbar på sjukhuset och turligt nog blev det precis lagom att vi kunde gå till henne och få skjuts hem.

-

-

Känner mig tacksam över att det inte blev något drama. Har mina misstankar att det hela räddades av att infusionssetet började bli lite "schletet" och gjorde att de 7,5 enheterna inte fick full verkan. Sen hade jag god hjälp av alla erfarna diabetiker på facebook som visade stöd och omtanke hela dagen.

-

-

Slutet gott, allting gott. Nästan. Diabetesen blir han ju inte av med.

-

-

Med tanke på att vi haft problem med luftbubblor och i början ocklusion i slangen/pumpen, och dessutom två sjukdomsperioder med höga värden ofta var jag ganska säker på att värdet inte skulle ha förbättrats. Fatta lyckan när det låg på 47! =) Så jag har jobbat på bra! Och Petter också såklart, det är ju han som är sjuk.

-

-

Till nästa besök funderar jag på att satsa på ett värde på högst 45. Är det orimligt kanske? Kanske blir besviken om vi inte lyckas med det..

-

-

Även representanten från pumpföretaget Infucare var där. Petter är den första i vårat län som har en Dana R-pump, så de fick lite hjälp med att läsa av alla grejer från pumpen till datorn. Vi pratade även med henne och framförde lite anmärkningar på reservoaren och så. Jag har märkt att när vi drar upp insulin så lägger det sig luftbubblor mellan gummipackningen längst ner och själva "väggen" på reservoaren , som sen växer och lossnar. Så förhoppningsvis kan de åtgärda det på något vis.

-

-

Uppdaterade även pumpen med att lägga in Petters kolhydratskvoter (100- och 500-regeln), så nu får vi hjälp med kolhydraträkning och förslag på doser. Jag klarar det galant själv annars, men det är ändå skönt om jag inte orkar sitta och plussa ihop alla kolhydrater innan. Får se hur mycket det används, men jag vill ju utnyttja pumpen till dess fulla kapacitet liksom.

-

-

Annars sades inte mycket, Petter ligger väldigt bra i sockret, några enstaka värden sticker iväg upp. Han hade dock gått ner lite i vikt, men inget som oroar. Fast jag tror ialla fall att jag vid nästa läkarbesök ska fråga om celiaki. Han är aldrig helt hundra i magen, och det verkar ju som att många med diabetes även har celiaki.

-

-

Det var det hele..

-

-

Petter har haft sin diabetes i 5 månader (och 2 dagar) nu. Det längsta han varit utan någon av oss föräldrar under de här månaderna är.. ett par tre timmar kanske*? Den enda förutom oss som gett Petter insulin är min mamma*.

-

-

Jag skulle gärna se att Petter fick vara hos kompisar och leka själv längre stunder, men samtidigt vill jag inte dumpa över "ansvaret" på någon annan stackars förälder som kanske inte känner sig säker i situationen. Sen har jag även svårt att släppa kontrollen..

-

-

Jag har dock turen att ha två fina vänner som jag har för avsikt att lära sig lite mer. Den ena vännen har barn i exakt samma ålder som mina, och våra barn är som syskon. Hon kan ta blodsocker på Petter med Freestyle Lite-mätaren, så om vi ätit och jag gett honom insulin kan jag lämna honom där en stund, och hon kan kolla upp bs om hon misstänker ett lågt värde. Så om jag bara lär henne hur hon ska ge måltidsdoser, så kan Petter även få sig något mellanmål eller liknade utan att jag är där.

-

-

Den andra vännen är en granne och våra barn är bästa vänner (vilken liga, de är födda 06, 07, 08, 09) och älskar att leka. Pappan i det hushållet har diabetes typ 1, så de vet hur sjukdomen fungerar. Så om de får koll på hur våran bs-mätare funkar och även hur måltidsdoserna ges skulle Petter kunna hänga där längre stunder.

-

-

Men vi får ju aldrig vara långt borta och alltid vara ett telefonsamtal bort. Vad som helst kan hända, medvetslöshet, kramper, ketonförgiftning, pumpstopp whatever.

-

-

Andra som jag skulle önska lärde sig baserna är Petters farmor och morfar och min syster. Men det kommer, än så länge är han ju faktiskt ganska liten och jag gillar att ha honom hos mig, och behovet att lämna bort honom är inte så vidkommande än. =)

-

-

*Petter går på förskola, men där ser jag det som att det är deras jobb att sköta om Petter och hans diabetes..