Sockermamma

Härom dagen var min mamma här. Hon är jätteengagerad i Petters sjukdom och vill lära sig så mycket som möjligt för att kunna hjälpa till.
Jag tog vid flera tillfällen blodsocker på Petter (no shit?) och det var en bra dag och värdena höll sig där de skulle. Ett värde var på 5,0 mmol. "Yey!" Säger vi då och gör high five. Och mamma säger "Bra Petter!"
Men är det verkligen bra att berömma honom när han har bra blodsocker? Öh, nej! säger jag. För om vi säger att han är duktig när han har bra bs, vad ska han tänka och vad ska vi säga när värdena är för höga/låga. "Nä du Petter, det var ju inte så bra av dig.." Petter är 5 år och kan inte på något vis påverka vad hans värden ska ligga på. Han vet att det är bäst att ligga mellan 4-6 +- lite grann, och han vet att det är inte är bra att ligga lågt eller högt, då behöver han tablett/insulin. Mer än så behöver han inte tänka på, och han behöver absolut inte ta ansvar för något.
Påpekade det för min mamma, och självklart förstod hon vad jag menade. Hon hade inte tänkt så långt innan.


Jag är i allmänhet inte så mycket för att berömma och ge komplimanger åt barnen. Jag vill inte att de ska känna att de behöver prestera något bra eller vara fina eller duktiga för att jag ska älska dem. Jag bedömer inte deras utseende eller prestationer (ritade teckningar, byggda legobilar), allt för att jag inte vill att de ska bry sig om sitt utseende eller känna att allt de gör måste vara fint. Däremot intresserar jag mig av vad de gör, vad de ritat, frågar om de gillar tröjan och om den var skön och så vidare. Och så överöser jag dem med pussar och kramar och "jag älskar dig" i ord och handling.
Bedömda kommer de bli tillräckligt i sina liv ändå..