Debuten
Tänkte berätta lite om dagen då Petter fick sin diabetesdiagnos.
-
-
Veckorna före jul märkte jag att Petter började dricka mer än han brukade. Han skulle ha mycket vatten innan han somnade, han vaknade på natten och var törstig (fick byta lakan ganska många gånger den perioden..) och han började också hämta vatten och dricka mellan måltiderna. Innan hade han bara druckit mycket just vid måltiderna.
-
-
Så jag började tänkta i mitt stilla sinne att det kanske skulle vara bra att gå till vårdcentralen och kolla upp honom. Det som fick mig att ringa var kombinationen mellan att han drack mycket vatten, att hans pappa har diabetes typ 1 och dessutom så har Petter tidigare haft en "hudåkomma" som heter Granuloma Annulare som jag ett år tidigare vid den diagnosen läst i samma mening som diabetes. (på sjukvårdsupplysningens hemsida står det dock att GA inte har något samband med autoimmuna sjukdomar) Dagarna innan jag kontaktade vårdcentralen misstänkte jag att det kommit tillbaka, då han fick liknande utslag på samma ställe som förra gången.
-
-
Så den 27/12-11 under en rast på dåvarande jobbet ringde jag till vårdcentralen och berättade om mina misstankar, törsten, ärftligheten och GA. "Vad är granuloma annulare" frågade sköterskan i telefonen och jag berättade om den och sa att hon kan googla det. Kvinnan i telefonen fick hjälp av en annan att googla och läste snabbt på sjukvårdsupplysningens sida att det inte har något samband med diabetes och gav mig någon snäsig replik att "ja, bland de här 3000 sökresultaten kanske det finns någon som har både diabetes och GA, men det har inget samband".. Nänä, (suck) men vi fick en tid på eftermiddagen att komma och träffa en läkare.
-
-
Så klockan 14 slutade jag jobbet, och åkte hem och hämtade Petter. Klockan 15 skulle vi vara på VC, och sen skulle han och jag ta en tur till stan tillsammans och köpa en poliströja som jag lovat honom.
Hos läkaren berättade jag om symptomen, och han frågade lite om allmäntillstånd och sånt. Petter mådde bra annars, hade inte gått ner något i vikt, visade inga speciella trötthetssymptom eller nåt. Kanske kissat lite mycket i sängen det senaste.. Så läkaren trodde inte det var något, men tyckte vi skulle ta ett blodprov för att utesluta diabetes och stilla oron. Så, det blev stick i armvecket för Petter, (gräsligt att behöva hålla fast ett gråtande barn) sen satt vi i väntrummet en halvtimme eller så och ritade lite. Till slut kom läkaren tillbaka och bad oss gå in på rummet igen. Där meddelade han oss:
-
-
Petter har faktiskt diabetes.
-
-
Eeeeh okej.. ?
-
-
Petter hade alltså 16 i blodsocker. Inte skyhögt, men tillräckligt för att diagnosen var konstaterad. Jag frågade vad som händer nu, och läkarern sa att han skickar en prioriterad remiss till sjukhuset, så får de höra av sig när vi får komma in. Läget var ju inte akut men det skulle bli inom några dagar. Jag hade 3 dagar kvar på mitt gamla jobb, och frågade om jag skulle hinna jobba de tre dagarna. (?) Det visste han inte, men jag kunde inte räkna med det.
-
-
Ifrån vårdcentralen åkte en konfunderad mamma och lilla Petter mot stan för att shoppa lite som planerat. Jag ringde Pettes pappa och min mamma och berättade läget. När vi kommit några kilometer ringde ett hemligt nummer. Jag svarade och det var läkaren från VC som ringde och sa att de vill att vi kommer in till sjukhuset ikväll. Ni kan åka hem och packa ihop lite grejer för en veckas vistelse på sjukhuset, äta nånting och komma in till kvällen. Så jag fick vända, hämta pappa och lillasyster som var hos farmor och farfar, åka hem, packa, och dessutom ringa mitt arbete och meddela att jag inte kan jobba mer. Jag jobbade med hemstäd, och hade ett antal nycklar hemma som var tvungna att hamna rätt innan morgondagen. (fick dåligt samvete för att de skulle bli tvungna att fixa in vikarier i mellandagarna) Sen åkte vi till Sibylla och åt, min mamma mötte upp oss, och hon hade varit och shoppat en poliströja till Petter.
-
-
Väl på sjukhuset, vid 19-tiden på kvällen, blev jag och Petter avsläppta så pappa och lillasyster kunde åka hem och sova. Sen blev det mer provtagningar och och emlaplåster och fasthållningar. (Petter gillade varken nålarna eller plåstren) Efter Sibylla-besöket låg blodsockret på 25. Upp till barnavdelningen, våning 7, rum 5. Där träffade vi gulliga sköterskor som för Petter var ganska dumma. Klockan var nog närmare 22 på kvällen när de skulle sätta in två flygplan i Petters armveck. Jag är ganska "hjärtlös" när det kommer till nålar och har inga problem med att hålla fast mina barn för att läkare och sköterskor ska kunna göra sitt jobb, men när de skullle sätta in flygplanen var både jag och Petter ganska trötta och då kom tårarna. Han vara livrädd och vred och vände sig och skrek, men som sköterskan Thomas (Petters favorit) sa, jag är hans tryggaste famn och det går över fort. Jag hann torka tårarna innan Petter såg dem (och jag har faktiskt inte fällt en tår över diabetesen sen dess), och när flygplanen väl var ditsatta var de mest fascinerande.
-
-
Flygplanen var alltså två kanyler som satt i hans vener, en för provtagning och en för medicinering (insulin) och vätska, och Petter var nu fast vid en droppställning. Allt på plats och jag och Petter kunde äntligen lägga oss och sova,. Eller ja, Petter sov och jag var mest vaken. Varje timme kom de in och tog prover och kollade blodsockret, och första natten kunde jag definitivt inte sova mig igenom dem!
-
-
Ja, det här blev långt, men så såg det ialla fall ut den dagen då Petter fick sin diabetesdiagnos. I ett inlägg lite längre fram kanske jag skriver lite om våran sjukhusvistelse.
-
-
Hörs! /L
Kommentarer
Trackback
