Sockermamma

Har i veckan konstaterat att den där lillasystern som härjar omkring här hemma inte är en liten plutt längre. I maj fyllde hon 3 år, det är över ett år sen hon slutade med blöja, och nu behöver jag inte ens putta fart när hon ska gunga, för det har hon lärt sig att fixa själv. Mina fina Matilda!

Och idag vid matbordet var hon så trött så hon satt i gangamormors (gammelmormor) knä och tuggade i sig lite mat medan hon blundade. När maten var svald så tog det nog inte en minut innan hon sov. Det är tufft att vara 3 år!

Får be om ursäkt för väldigt briställigt bloggande.. Sommarlov vet ni..

 

Mina dagar ser nu ut som så att jag stiger upp strax innan 5, åker och jobbar och kommer hem vid 15-tiden. Ett par dagar i veckan åker jag även till ett annat jobb ett par timmar och kommer då hem runt 18. Då är det handling/städning/gräsklippning/matlagning/diabetesskötsel som gäller. Barnen somnar förhoppningsvis vid 21-tiden och inte långt därefter stuuuuupar jag i säng. Nästan skönt att det inte är strandväder, för det hade jag aldrig orkat! Jobbar gör jag för övrigt på en golfbana. Perfekt sommarjobb, jag får vara ute hela dagarna.

 

 

Blodsockret har inte semester heller kan jag lungt konstatera. Det verkar jobba hårt med att ligga högt. Vet inte om det är normalt att insulinbehovet ökar till nästan dubbla såhär i värmen? Vi får ge stora doser insulin, och igår höjde jag basalen ganska drastiskt.

 

Senaste veckan har han vaknat runt 10 eller över, efter frukost har värden varit 19 som lägst och 32 som högst. Sen resten av dagen har det varit mellan 10 och 15.Önskar inget annat just nu än att vi får bukt på det snart. Blir så ledsen när jag tänker på vad som händer i hans kropp vid de här höga värdena..

 

Har misstänkt att det är något fel på pumpen, men de misstankarna mildrades när vi testade att ge spruta till frukost och han blev lika hög ändå. 

 

Igår ringde jag ändå till pumpföretaget och bad att få hem ett annat infusionsset än det vi har nu. Det kanske beror på insulinet, men det blir lätt stopp i slangen. Nu har vi Cleo med plastnål, men vi ska prova Contact Detatch (?) med stålnål, hoppas det gör skillnad.

 

Petter har dessutom drabbats av två stora knölar på ena sidan av naveln, för första gången. Den en verkar det vara var i. Vet inte hur lång tid det tar för dem att försvinna, men om de inte är borta om någon vecka blir det nog ett samtal till någon. Petter vägrar allt annat än att ha knappen på magen, och nu har vi bara ena sidan att sätta på, och han har inte jättemycket fett vilket begränsar området ytterligare. Fattas bara att han får knölar där också!

 

Vi har haft en lugn och härlig midsommarhelg. I fredags var vi hos min mamma tillsammans med bror + familj och mormor och morfar. Det var god lunch, jordgubbar, 5-kamp och grillat. Kom hem strax innan nio, det kändes lagom. (Förra midsommaraftonen var lite väl häftig för en småbarnsmorsa med nattdopp och 3 timmars sömn till dagen efter.)

 

På lördagen åkte vi också till mamma, för då var syster med barn där. Även bror med familj. Min bror bor i Stockholm så vi ses inte alltför ofta, så vi passar på att träffa honom så mycket som möjligt när han är i krokarna. Speciellt då han har en liten dotter på 7 månader som hinner växa så himla mycket mellan gångerna vi ses.

 

Vi fick dock åka hem tidigare än planerat då Petter hade ont i ett öra, i halslymfkörtlarna och i huvudet, och dessutom kände han sig febrig. Fast under den kvarten som bilresan hem tog, så blev han pigg och ingen feber hade han.. Men han har klagat på ont i örat idag också. Får se var det slutar..

 

Idag tog jag eftermiddagen off, stack ifrån familjen och åkte till pappa. Min bror var där, så jag fick riktig kvalitetstid  med brorsdottern innan de skulle resa hemåt. Blev bjuden på lasagne och senare grillat, så jag tror att jag inte behöver äta på 4-5 dagar nu.. Har inte behövt laga mat på hela helgen men har ändå varit mätt hela tiden. Så skulle det vara jämt!

 

 

 

 

Hmm.. Satt just och planerade dagsutflykter inför sommaren på någon eventuell ledig dag. Vi bor nära Gränna och Visingsö, vilka är toppen dagsutflyktsmål. 

 

Men polkagrisarna då?? Det går ju inte för sig nu?!?

 

/Sockerberoende godisgris som älskar polkagrisar men inte vill skada min son i onödan..

.

.

Annars så går diabetesen mig på nerverna! Blodsockret svänger och har sig, framförallt på förmiddagarna då han alltid är hög efter frukost, och sen dimper som en sten till lunch.

.

.

Som härom dagen.. När jag hämtade på förskolan tog jag som vanligt en titt i diabetesdagboken och såg något hemskt. Efter frukost hade bs legat på 30! Vafan, som lillasyster brukar säga (kan inte förstå var hon hört det??) Är det stopp i pumpen eller vad liksom?? Nä det var det ju inte, utan Petters ansvarige fröken meddelade att de glömt bolusen till frukost!!??! Gaaah! *Frustrerad mamma måste hålla minen...*

.

.

I alla fulla fall så hade de ätit en glass (de firade födelsedagsbarn) istället för frukt vid 30-värdet, och till det fick han 0,3E (som är perfekt till en liten glass för honom). De avvaktade att kompensera för den missade bolusen, och det var väl tur det, för 1,5 h senare låg bs på 3,1. Och på Petter märks ingenting, inte det höga värdet, inte sänkningen och inte det låga värdet.

.

.

På tal om frustrerad mamma som måste hålla minen var det en annan grej dagen efter.. Såg i dagboken att han varit hög ganska mycket den dagen. Jag frågade personalen om de kollat så det inte var stopp i slangen. "Det har vi inte hunnit".. Nähä. När jag kom hem kopplade jag bort knappen och kollade om det kom något insulin (vilket det inte gjorde, tvärstopp i slangen) och det hela tog på sin höjd 1,5 minut. Kan de inte vara snälla att lägga den tiden på min sjuke son, upptäcka att han inte får insulin och ge honom spruta istället??

.

.

2 veckor kvar till barnen får sommarlov, och när Petter kommer tillbaka till hösten så ska han få 20% resurs på sig, och då kommer de inte komma undan med sånt här!

.

.

Måste berätta en sak som Petter sa till mig i veckan. Vi pratade om döden (intressant just nu..) och jag berättade att alla dör ju någon gång. "jag kommer att dö för jag har ju diabetes" sa Petter på sin lilla konstaterande vis. =( Jag frågade vem som sagt det, och det var ett av barnen på förskolan. "Theo vet inte så mycket om diabetes, det är därför han sa så" sa jag till honom.

.

Idag sa han även att han måste äta myyycket, för han har diabetes. Jag frågade om fröknarna brukar säga det, men det var visst han själv och två kompisar som bestämt det. Men jag vet att fröknarna blir oroliga när han inte äter och i torsdags hade de "tvingat" honom att äta soppa som han inte gillar bara för han måste få i sig mat.

.

Jag ser hellre att de ger honom ett extra knäckebröd då, (eller pannkaka som de fått till) vill absolut inte att han ska känna något tvång kring maten. Det kan bli sååå fel. Jag blir inte orolig om Petter äter dåligt en dag, det är ingen panik! Han äter alltid grönsaker, och kolhydrater får han massor till frukost, kvällsmat och mellanmål, så om han inte vill ha dem till lunchen/middagen någon gång då och då, så måste han få slippa!

.

.

Jaja, slutbabblat. Får avsluta lite positivt och nämna att bs efter kvällsmat låg på 6,5. GOD natt! Nu ska jag fiffla lite på basalen på förmiddagen, så han inte sjunker så förbaskat. :)

Han vaknade på 5,9,

efter frukost var det 10,0 (har höjt basalen ytterligare tills imogon, han är väldigt insulinkrävande på morgonen),

och resten av dagen så ut som följer:

.

Och hoppas det ser ännu bättre ut imorgon!

.

.

I tisdags skrev jag ju om incidenten med den felaktigt ditsatta nålen. Sen dess har jag haft svårt att få till lille Petters socker. De flesta värdena har varit över 10 tror jag. Vi tar bs 7-8 ggr/dygn, och jag tror att 4 av dessa varit inom målvärdena på hela veckan. Han har varit låg 3 gånger, och alltid innan lunch.

.

Han blev förmodligen lite resistent då i måndags, men jag tycker det borde gått över nu? Kan hans insulinbehov ökat helt plötsigt kanske? Kanske ska låta honom gå på 120% hela dagen imorgon och se hur det går..

.

.

Idag var barnen bjudna på kalas på eftermiddagen. Det bjöds på lite fika, och sen fruktsallad med glass, maräng, hallonsås och strössel. Och sen fiskdamm på det. Hej sockerchock! Öste på med insulin, men det är svårt att uppskatta sånt där tycker jag.

.

När jag kollade blodsockret efter kalaset (och efter vi ätit middag) så låg det på hejochhåtrettiotre. Usch, skäms över att skriva att det var så högt. Men jag vet inte, jag tycker att insulinet jag skickade in borde ha "räckt" längre. Jag hade precis fyllt på nytt insulin i pumpen, så slangen och allt funkade som det skulle. Knappen? Vet inte.. Ska byta knapp på honom nu när han har somnat, får se om den ser misstänkt ut. Annars har jag bara uppskattat såååå fel. :-/

.

.

Nu är det dags att kolla blodsockret efter kvällsmaten. Det blev en extra sen kväll idag, då jag och barnen gick en lång promenad med mamma och inte var hemma förrän kl. 21. Petter cyklade, så det kändes bra att hans kropp fick hjälpa insulinet lite.

.

.

Så nu ska jag alltså gå och få lite spänning i vardagen, som de flesta diabetesfamiljer har varje dag. "Vad ligger sockret på??"

.

.

Var i skolan i förmiddags, kursen för tillfället är inköp, och snubben som håller föreläsningarna är inte alls inspirerande. Jag tycker att inköp är jättekul att jobba med och vill lära mig massor, men det är inte lätt när jag nästan sitter och somnar på lektionerna.

.

.

Kom hem på tidiga eftermiddagen och har ordnat med mellanmål, middag (falukorv i ugn och potatismos, tröök!), handlat och hämtat ut grejer på apoteket och sen fått i ungarna kvällsmat. Nu sover de, så jag har "egen tid". Borde diska och greja, men tar emot, det måste jag säga. Vet inte vad det är, men jag är helt orkeslös nu för tiden. Skulle nog behöva en dag i en soffa, ensam med en godisskål på magen och en god bok. Det lär dröja innan den dagen kommer.

.

.

Vad gäller Petterplutt och hans blodsocker så får vi ingen ro.. Igår var det helt kaos, men det fanns en anledning och det är skönt det i alla fall! Grejen var den att jag var på möte med våran vägsamfällighet i söndags, och då det var dags för nålbyte på lillemagen bad jag pappan att fixa det innan Petter skulle sova. Det är första gången sen pumpstarten för 3 månader sen som pappan behövde göra det. Vi har Cleo infusionset, supersmidigt! Ja, och det var ny "knapp" ditsatt när jag kom hem, bra!

.

På morgonen igår då så låg P på 6,6 i bs. Lite högt, och jag vet att om allt är som det ska så ligger han på 4-5. Så innan jag lämnade på dagis tänkte jag kolla sockret, så de slapp att hantera ett eventuellt högt socker senare. 28,0. Ooops! Gav honom insulin med sprutan och sa att detta håller honom nere till lunch, så vi märker efter lunchen om det är nåt krångel med pumpen. Kollade dock så att det kom insulin ur slangen och det gjorde det. När jag sen hämtade vid 15-tiden så sa de att han varit låg till lunch, och legat på 25 efteråt. Så han fick spruta till mellanmålet.

.

När vi kom hem var jag ju tvungen att kolla allt, och döm om min förvåning när jag såg att "plastnålen" som ska sitta i magen hade knixat sig och hade inte ens gått innanför skinnet. För första gången evva! Så Petter hade inte fått något insulin genom pumpen på typ 18 timmar.. Typiskt att det ska hända när jag "vågar" släppa över ansvaret.

.

Senare berättade Petter att det inte hade låtit "tjouung" när pappa satte knappen. Det ljudet betyder att nålen går in och en fjäder av något slag går tillbaka. Så, jag får nog låta fadern öva sig lite!

.

.

Idag har alla värden varit över 10 och efter middagen låg det på 21, men jag har ingen förklaring till det. Infektion? Osynlig bubbla? Blir galen..

.

.

Nu ska jag gå och titta på mina fina sovande barn innan jag ska gå ut och ta in pållarna.

Jag tycker det känns sorgligt att titta på Petter i all hans oskyldighet och veta att hans lilla kropp får kämpa och kämpa så mot det där höga blodsockret hela tiden.. :(

Förut i mitt liv har jag väl känt av den lite, men inte nämnvärt. Det har varit ångest över små petitesser, och aldrig varit långvarigt.

.

I höstas lärde jag känna min ångest lite bättre. Efter en tids arbetslöshet vågade jag äntligen bestämma mig för jag ville satsa på i framtiden. Och jag märkte att det skulle funka ekonomiskt också. Min framtid skulle bestå i att jobba med något som står mig vääääldigt varmt om hjärtat, nämligen etologi och djurskydd, som en universitetsutbildning på SLU i Skara heter. Det enda som stod i vägen var ett par gymnasiekurser i kemi, fysik, matte och biologi. Och det fixar jag lätt. Tänkte jag..

.

Biologin var rolig och intressant och inte värst svår.. Matten klarade jag av, det var lite roligt och samtidigt utmanande. Men kemi och fysik. Hu! Jag trodde verkligen att jag skulle klara de ämnena med, men det tog stopp. Tvärstopp! Det tog nog inte en månad innan jag började gråta av hopplöshet när jag öppnade fysikboken. Jag orkade inget, och den där ångestkänslan, trycket över bröstkorgen satt där mest hela tiden. Fick även en del problem med yrsel.

.

Jag hamnade i någon sorts nedåtgående spiral, och det tror jag är ganska vanligt när man väl börjar tänka i de banorna som kommer när ångesten trycker på.. Jag kände mig som ett vrak, och funderade på att hoppa av. Men då kom ångesten över hur jobbigt det skulle bli med a-kassa och sånt. Alla jävla papper som skulle in osv. Depressionen stod och knackade på dörren kändes det som, och det var nära att jag öppnade.

.

Den dagen då min pappas barndomsvän ringde och frågade vad jag gör nu för tiden och undrade om jag hade möjlighet att jobba som lokalvårdare bestämde jag mig för att hoppa av de studierna. Räddaren i nöden där kan man säga.

.

Men då hade ångesten redan gjort sig hemmastadd hos mig, och den trivs fortfarande ganska bra. Jag har lätt att hitta något att få ångest för. Och även om det är petitesser så sitter ångesten kvar längre och trycket i bröstkorgen känns tydligare.

.

Nu tycker jag att jag har hyfsat koll på livet i allmänhet och det borde kännas bra. Men flera saker trycker på.

.

-  Skolan. Mina nya studier, som känns mycket bättre än fysik och kemi, men det är hela tiden tidspress och tentor och grupparbeten och sånt.

.

-  Tiden. Jag vill ha koll på tiden, jag vill inte vara sen någonstans eller känna att tiden inte räcker till. Men så är det nu. Jag är sen till att hämta barnen på eftermiddagarna, och vet inte från vecka till vecka hur deras tider på förskolan är.

.

-  Diabetes. Ja, det är klart att det är ett stressmoment, och det går ju inte att komma ifrån.

.

-  Huset. Jag hinner/orkar (verkligen orkar inte!) inte ta hand om huset. Det ska städas, oljas, målas, städas igen, gräs ska klippas och det är det ena med det andra som hela tiden behöver göras. Blääää! Dessutom bor vi 4,5 personer på 3 rum och kök pga att vissa i hushållet inte prioriterar att få färdigt våran övervåning som skulle generera i 3 rum till...

.

-  Maten. Jag har aldrig gillat att laga mat, och slipper helst. Nu ska det lagas riktiga måltider två gånger om dagen. Jag vet att det går att göra storkok och allt sånt, men just nu orkar/kan jag inte planera.

.

-  Jobb. Jag ska jobba på två ställen i sommar. Så ska det kombineras med tider och allt.

.

-  Barnen. Vad ger en mer ångest än att man känner sig som världens sämsta mamma? Fast jag vet att jag inte är det, men jag är ändå inte den mamman som jag vill vara.

.

Nä, det är verkligen en nedåtgående spiral. Jag vill ju ha kontroll, men när det blir för mycket kan jag inte planera i förväg och allt känns okontrollerat..

.

Jag väntar nu på att det ska bli sommarlov så att jag kan släppa skolan några veckor. Två veckor kommer vara helt lediga och det ska bli skööööönt!

.

.

Det här inlägget handlar inte så värst mycket om diabetes, men jag ville ändå skriva det och känner att det skulle vara intressant att höra andras erfarenheter av ångest.

-

-

För mig egen del så är det meningen att jag ska skriva lite på en inlämningsuppgift till skolan. Oj vad det är oinspirerande tycker jag. Och den behöver dessutom inte vara inlämnad förrän måndag eftermiddag, vilket betyder att jag förmodligen kommer sitta på måndag och panikskriva och slita mitt hår för att jag inte hittar ord.

-

-

Imorgon annars så är det dags för läkarbesök för Petter. Hans andra sedan debuten. Ska bli spännande/ångestladdat att få se vad hba1c ligger på. Förra gången hade han 53, och de sa att vi skulle vara nöjda. De har målvärde nånstans 45-52. Usch, tänk om det har blivit värre!? Fast vi har en influensa och en scharlakansfeber och dessutom krångel med luftbubblor i slangen att skylla på...

-

-

Nä, inlämningsuppgift var det..

-

Vi vaknar vanligtvis mellan 7 och 8. Då tar vi stick i fingret och kollar blodsockret. Oftast ligger han bra på morgonen, mellan 4,5 och 5,5 är nog vanligast.

-

Om han ligger under 4 kan det vara svårt att få upp honom på förmiddagen, med effekten att kan gärna går åt det högre hållet kring lunch.

-

Om han ligger över 6 kan jag misstänka att det varit nåt vajsing med pumpen under småtimmarna, som visar sig fullt ut efter frukost då sockret gärna sticker iväg uppåt 15-17.

-

7.30-8.00 är det frukost. Petter äter oftast samma varje morgon, en tallrik honungsyoghurt och havrekuddar och en grov rostemacka med salami. Så jag tycker att jag borde ha koll på insulindosen här. Men jag får nästan alltid tji. =)

-

För när jag kollar hans blodsocker nästa gång, vid 9.30-10 kan det vara allt från för lågt till uppåt 20. Men samma insulindos. ???

-

Klockan 10 är det frukt, och beroende på hur sockret är skjutsar jag antingen i insulin eller inte..

-

En timme senare, vid 11 är det dags att börja tänka på lunchen, så den blir färdig nångång 11.30-12. Innan maten inmundigas är det stick i fingret igen. Sen tänka lite kolhydrater och bestämma insulindos.

-

13.30 sticker vi fingret och kollar så sockret är ok. Om det inte är det korrigerar vi och kollar det igen en timme senare vid 14.30 när det dags för mellanmål med tillhörande insulindos. Räkna räkna..

-

16.00 (oftast hinner klockan bli 16.30 och det blir stressigt) är det dags att fixa middag. Fram med ingredienser och fantasi och stick ungen i fingret och så äter vi förhoppningsvis innan 17. Och lite kolhydraträkning på det.

-

Vid 19-tiden kollas sockret igen, och kvällsmaten tas fram och äts strax därefter. Även kvällsmaten är väldigt konstant och han får samma dos där (om jag inte behöver korrigera högt/lågt värde), och faktiskt, peppar peppar, så brukar han numera ligga ok inför blodsockerkollen vid 22-tiden när han somnat.

-

Om blodsockret vid 22-tiden ligger under 10 men över 5 känner jag mig lugn och kan hoppa över fler stick under natten. Om det avviker kollar jag vid midnatt och då brukar det ofta vara korrigerat.

-

-

Så en vanlig dag hemma tycker jag inte att vi gör annat än kollar blodsocker och äter, men det hinns ju med lite lek och promenader och städ och grejer däremellan. ;-)

-

Ovanliga dagar orkar jag inte tänka på just nu..

-

Började dagen en stund in på förmiddagen med en tur till Apoteket i grannsamhället. Det apoteket som jag vanligtvis åker till klantade sig så senast genom att missa att meddela mig att de inte kunde beställa teststickorna till pumpen, så nu bojkottar jag dem totalt. Hoppas på bättre personal på det nya nu..

-

Ja, och just det, när vi skulle åka skickade jag ut ungarna i förväg att sätta sig i bilen. Två sekunder senare kommer Petter in med munnen full av godis. :-/ En mycket ansvarsfull far hade lämnat den fullt synlig, så det är klart att barnen passar på. I med insulin och hoppas det var lagom mycket.. Försöker vara tydlig med Petter att han alltid säger till när han tjuvar godis. Än så länge är han en ganska ärlig gosse, hoppas att det håller i sig.

-

Till lunch idag åt vi färskpotatis, rökt laxöring och smöööör. Så gott! Och efter lunchen kom grannungarna hit, så nu har jag haft nästan tre timmars "rast". Såå smidigt när barnen är sams och leker som små änglar! Och det är helt underbart att sitta och lyssna på två 3-åringar (en är snart 4) som konverserar över en bok.

-

Hade dock svårt att hålla mig för skratt när snart 6-åringen sa: "jag vet när Gustav Vasa dog." Oj tänkte jag, har han redan lärt sig det?? "På långfredagen." Det är inte lätt att hålla koll på vem som är Gustav Vasa och vem som är Jesus liksom. =)

Tänkte berätta lite om dagen då Petter fick sin diabetesdiagnos.

-

-

Veckorna före jul märkte jag att Petter började dricka mer än han brukade. Han skulle ha mycket vatten innan han somnade, han vaknade på natten och var törstig (fick byta lakan ganska många gånger den perioden..) och han började också hämta vatten och dricka mellan måltiderna. Innan hade han bara druckit mycket just vid måltiderna.

-

-

Så jag började tänkta i mitt stilla sinne att det kanske skulle vara bra att gå till vårdcentralen och kolla upp honom. Det som fick mig att ringa var kombinationen mellan att han drack mycket vatten, att hans pappa har diabetes typ 1 och dessutom så har Petter tidigare haft en "hudåkomma" som heter Granuloma Annulare som jag ett år tidigare vid den diagnosen läst i samma mening som diabetes. (på sjukvårdsupplysningens hemsida står det dock att GA inte har något samband med autoimmuna sjukdomar) Dagarna innan jag kontaktade vårdcentralen misstänkte jag att det kommit tillbaka, då han fick liknande utslag på samma ställe som förra gången.

-

-

Så den 27/12-11 under en rast på dåvarande jobbet ringde jag till vårdcentralen och berättade om mina misstankar, törsten, ärftligheten och GA. "Vad är granuloma annulare" frågade sköterskan i telefonen och jag berättade om den och sa att hon kan googla det. Kvinnan i telefonen fick hjälp av en annan att googla och läste snabbt på sjukvårdsupplysningens sida att det inte har något samband med diabetes och gav mig någon snäsig replik att "ja, bland de här 3000 sökresultaten kanske det finns någon som har både diabetes och GA, men det har inget samband".. Nänä, (suck) men vi fick en tid på eftermiddagen att komma och träffa en läkare.

-

-

Så klockan 14 slutade jag jobbet, och åkte hem och hämtade Petter. Klockan 15 skulle vi vara på VC, och sen skulle han och jag ta en tur till stan tillsammans och köpa en poliströja som jag lovat honom.

Hos läkaren berättade jag om symptomen, och han frågade lite om allmäntillstånd och sånt. Petter mådde bra annars, hade inte gått ner något i vikt, visade inga speciella trötthetssymptom eller nåt. Kanske kissat lite mycket i sängen det senaste.. Så läkaren trodde inte det var något, men tyckte vi skulle ta ett blodprov för att utesluta diabetes och stilla oron. Så, det blev stick i armvecket för Petter, (gräsligt att behöva hålla fast ett gråtande barn) sen satt vi i väntrummet en halvtimme eller så och ritade lite. Till slut kom läkaren tillbaka och bad oss gå in på rummet igen. Där meddelade han oss:

-

-

Petter har faktiskt diabetes.

-

-

Eeeeh okej.. ?

-

-

Petter hade alltså 16 i blodsocker. Inte skyhögt, men tillräckligt för att diagnosen var konstaterad. Jag frågade vad som händer nu, och läkarern sa att han skickar en prioriterad remiss till sjukhuset, så får de höra av sig när vi får komma in. Läget var ju inte akut men det skulle bli inom några dagar. Jag hade 3 dagar kvar på mitt gamla jobb, och frågade om jag skulle hinna jobba de tre dagarna. (?) Det visste han inte, men jag kunde inte räkna med det.

-

-

Ifrån vårdcentralen åkte en konfunderad mamma och lilla Petter mot stan för att shoppa lite som planerat. Jag ringde Pettes pappa och min mamma och berättade läget. När vi kommit några kilometer ringde ett hemligt nummer. Jag svarade och det var läkaren från VC som ringde och sa att de vill att vi kommer in till sjukhuset ikväll. Ni kan åka hem och packa ihop lite grejer för en veckas vistelse på sjukhuset, äta nånting och komma in till kvällen. Så jag fick vända, hämta pappa och lillasyster som var hos farmor och farfar, åka hem, packa, och dessutom ringa mitt arbete och meddela att jag inte kan jobba mer. Jag jobbade med hemstäd, och hade ett antal nycklar hemma som var tvungna att hamna rätt innan morgondagen. (fick dåligt samvete för att de skulle bli tvungna att fixa in vikarier i mellandagarna) Sen åkte vi till Sibylla och åt, min mamma mötte upp oss, och hon hade varit och shoppat en poliströja till Petter.

-

-

Väl på sjukhuset, vid 19-tiden på kvällen, blev jag och Petter avsläppta så pappa och lillasyster kunde åka hem och sova. Sen blev det mer provtagningar och och emlaplåster och fasthållningar. (Petter gillade varken nålarna eller plåstren) Efter Sibylla-besöket låg blodsockret på 25. Upp till barnavdelningen, våning 7, rum 5. Där träffade vi gulliga sköterskor som för Petter var ganska dumma. Klockan var nog närmare 22 på kvällen när de skulle sätta in två flygplan i Petters armveck. Jag är ganska "hjärtlös" när det kommer till nålar och har inga problem med att hålla fast mina barn för att läkare och sköterskor ska kunna göra sitt jobb, men när de skullle sätta in flygplanen var både jag och Petter ganska trötta och då kom tårarna. Han vara livrädd och vred och vände sig och skrek, men som sköterskan Thomas (Petters favorit) sa, jag är hans tryggaste famn och det går över fort. Jag hann torka tårarna innan Petter såg dem (och jag har faktiskt inte fällt en tår över diabetesen sen dess), och när flygplanen väl var ditsatta var de mest fascinerande.

-

-

Flygplanen var alltså två kanyler som satt i hans vener, en för provtagning och en för medicinering (insulin) och vätska, och Petter var nu fast vid en droppställning. Allt på plats och jag och Petter kunde äntligen lägga oss och sova,. Eller ja, Petter sov och jag var mest vaken. Varje timme kom de in och tog prover och kollade blodsockret, och första natten kunde jag definitivt inte sova mig igenom dem!

-

-

Ja, det här blev långt, men så såg det ialla fall ut den dagen då Petter fick sin diabetesdiagnos. I ett inlägg lite längre fram kanske jag skriver lite om våran sjukhusvistelse.

-

-

Hörs! /L

Jag tänkte i denna bloggen skriva ner hur min vardag ter sig och även annat som dyker upp i mitt huvud.

Förmodligen kommer den handla mycket om livet med en diabetessjuk snart-5-åring, som debuterade i sin sjukdom 27/12-11. Men då han har en rätt tokig lillasyster på 3 vårar så hoppas jag att även hennes bravader blir nedskrivna och lästa, för det går liksom inte att undgå henne.

Jag själv är då en tjej som inte riktigt börjat bli gammal än, men jag känner mig ofta lite lillgammal om jag jämför med andra.. Bor på landet i en villa med barnens pappa, som dessutom har en lite större dotter som hälsar på med ojämna mellanrum. Hästar och katter är också inblandade i familjen.

Jag studerar Logistik för tillfället och sådär 1,5 år framöver, men ser just nu fram emot ett "sommarlov" med lite arbete och förhoppningsvis mycket sol och bad.

Ja, och anledningen till att jag startade denna bloggen just ikväll är att jag i en grupp på Facebook blev helt stum av förundran över hur mycket okunskap det finns kring Diabetes typ 1; folk som tror att det går att bli frisk från sjukdomen, att det är "vårt" fel att våra barn drabbas, och att man som diabetiker är dödsdömd utan räddning.

Förhoppningsvis kanske någon läser här ibland och lär sig något nytt om sjukdomen och för förståelse hur det är att leva med den.

Ja, och nu hoppas jag då att jag kommer att hinna/orka/kunna klämma fram lite intressanta och allmänt läsbara inlägg i fortsättningen. Och att jag kommer att tycka det är kul.. =)

Hörs! /L

(såg vid förhandsgranskningen att mina "styckesavstånd" försvinner, så texten blir väldigt kompakt. Jobbigt!)